För människor kan ett berg vara ett oöverstigligt hinder. Eller så kan det vara en möjlighet. Bergspräckning har i alla tider gjort Stockholm till vad det är.

Det finns ett tröttsamt, gammalt talesätt om att man inte kan flytta berg. Eller att man inte ska ge sig på berg när det finns småsten. Tanken är förstås att man ska tolka de här uttrycken metaforiskt men det hjälper ju inte att de helt enkelt inte stämmer. Människor har i alla tider gett sig på berg. Visserligen har resultatet varit blandat.

Ett berg i Stockholm kan vara ett oöverstigligt hinder eller så kan det vara ett ypperligt tillfälle att använda lite bergspräckning i Stockholm. För länge sedan var man tvungen att hacka sig genom berg eller borra långa hål som fylldes med vatten. Man pluggade igen hålen och väntade på vintern. När vattnet expanderade sprack berget. Det fungerade ganska bra men det tog lång tid.

Bergspräckning går snabbare när det smäller

När krutet introducerades kom människor genast på att man kan använda det till annat än fyrverkerier och kanoner: Bergsprängning! Om man stoppar ner krut i hålen istället för vatten och sedan tänder på kommer berget spricka väldigt mycket snabbare än tidigare. Sedan kom nitroglycerin som gjorde jobbet ännu mer explosivt. Tyvärr var det också väldigt farligt och många arbetare fick sätta livet till.

Nobel uppfann dynamiten och blev inte bara rik som ett troll utan en sorts räddare i nöden. Nu kunde man spräcka berg snabbt, säkert och effektivt. Sedan dess har ännu fler metoder utvecklats för att man ska kunna göra bergspräckning säkrare för både människor och miljö. Det gamla talesättet skulle kunna uppdateras: Ge dig inte på berg när det finns småsten – om du inte har dynamit.